Dokumentärens nya
verklighet
Det står ett skimmer av autenticitet kring begreppet "dokumentär".
Själva ordet är bedrägligt auktoritativt och
förtroendeingivande. Ett dokument anses ha källvärde och
beviskraft. Dokumentärfilmens förhållande till sanningen
är som bekant avsevärt mer tvetydigt.
I vissa sammanhang är autenticiteteten verkligen avgörande för
dokumentärens trovärdighet. I ett krigsreportage kan det vara av
vital betydelse att man kan hävda att en viss filmupptagning är
garanterat omanipulerad. Ett exempel bland många är det svenska
filmdokumentet "Fredssaluten" som visar hur sovjetiskt flyg plötsligt
angriper den finska staden Rovaniemi några timmar efter
vapenstilleståndet i mars 1940 (speakerrösten säger: "Vi hade
turen att ha kameran i gång när anfallet kom").
Bland naturfilmare var det länge en yrkesetisk princip att de vilda djuren
verkligen skulle vara vilda och absolut omedvetna om uppmärksamheten. Man
satte en ära i att kunna försäkra att de betedde sig exakt som
de skulle ha gjort även om inte kameran iakttagit dem.
Oåtkomlig verklighet
Men strängt taget är det anmärkningsvärt sällan som
denna formella autenticitet räknats som särskilt betydelsefull av
filmarna själva.
Problemet med verkligheten har alltid varit att den är alldeles för
oåtkomlig, otydlig och nyckfull för att lämpa sig särskilt
bra för några dokumentärt dogmatiska anspråk. Det var
därför Robert Flaherty måste styra och ställa så
länge med verkligheten innan han var nöjd med etnografin i "Nanook,
köldens son". Många dokumentärister har med tiden tvingats inse
att de måste förtydliga och organisera verkligheten för att
få den att stämma med det de vet och vill berätta om den.
I den klassiska svenska expeditionsfilmen "Bland vildar och vilda djur"
från 1921 förekommer en märklig upptagning där en hop
afrikanska bärare vettskrämda flyr upp i ett träd undan en
framrusande noshörning. En svensk expeditionsmedlem räddar
situationen och nedlägger vilddjuret med ett välriktat skott. Det
är (numera) alldeles uppenbart att tagningen med de flyende negrerna
är arrangerad - de springer iväg på fotografens kommando. Vi
må anse det rasistiska greppet vedervärdigt, men det var knappast
för att förvanska sanningen som scenen arrangerades. Det var för
att hjälpa verkligheten på traven en smula så att den
åskådligt bekräftade en världsbild som man trodde sig
veta var den enda sanna.
Djupare sanning
Inte heller en världsberömdhet som Arne Sucksdorff nöjer sig med
den verklighet som tillfälligtvis råkar utspela sig framför
hans kamera. Han söker en djupare sanning om naturens sammanhang än
den som låter sig fångas med autenticitets-puristernas metoder.
Alltså förtydligar och förtätar han sanningen, han skaffar
sig total kontroll över verkligheten, han styr
händelseförloppet, han regisserar djuren. Se hans mästerliga
lilla naturfilm "En kluven värld" från 1948. Inget av det
dokumentära i den filmen är autentiskt. Allt är sken och
bedrägeri - i sanningens intresse.
"En kluven värld" är ett perfekt utformat drama, en dokumentär
iscensättning av Sucksdorffs världsbild.
Alla kvalificerade dokumentärfilmare har på något liknande
sätt försökt ge struktur och kontur åt verkligheten,
dramatiserat den, förskönat den, ordnat, förtätat och satt
sin prägel på den. Det är få dokumentärer i
filmhistorien som inte har en dramaturgi eller åtminstone en formerande
berättarstruktur. I alla tider har det varit vanligt att
dokumentärfilmen lånat sina ordnande principer från fiktionen.
Och det har alltid förekommit spännande blandformer där
spelfilmen utnyttjat dokumentära metoder för att förhöja
realismen - och där dokumentären använt sig av
skådespelare och dramaformler för att ge begriplighet och attraktion
åt verkligheten.
Jag skulle nu vilja formulera den trivialt svepande tesen, att den klassiska
dokumentära traditionen inte hade särskilt stora
autenticitetsanspråk men att den alltid, oavsett sina fiktionaliserande
inslag, hade ett mer eller mindre kamoflerat pedagogiskt mål. Ett
bildande, belärande, informerande, övertygande eller rent av
fostrande syfte.
På senare tid har det hänt någonting med den traditionen.
I svensk TV inträffade en nyckelhändelse 1973, det sk
Norrmalmstorgsdramat. En bankrånare med gisslan hade förskansat sig
i ett bankvalv mitt inne i det centrala Stockholm. Händelseförloppet
hårdbevakades under flera dygn av ett magnifikt polisuppbåd och av
OB-team från den direktsändande televisionen. Dag efter dag satt
svenska folket klistrat vid detta televiserade verklighetsdrama.
Det var en konsekvensrik erfarenhet i flera avseenden. Den visade den
elektroniska direktrapporteringens effektivitet jämfört med den
saktfärdigt redigerade celluloidfilmens. Den visade den oplanerade och
ostyrda kriminalsituationens dramatiska potential. Och den visade med cynisk
tydlighet att den autentiska verkligheten kunde exploateras som
underhållning.
Ungefär samtidigt kom Neil Postmans kulturpessismistiska best-seller
"Underhållning till döds" som målade upp bilden av ett
genomkommersialiserat Amerika där televisionen konsekvent förvandlat
allt sitt stoff till entertainment och showbiz.
Förändrade villkor
Det tog sin tid, men i och med att reklamtelevisionen gjorde sitt intåg
förändrades villkoren för det dokumentära utbudet även
i Norden.
I den nya traditionen är dokumentärfilmen inte längre ett
instrument för kunskap utan för tidsfördriv. Ämnesvalet
styrs inte av någon lust att informera eller påverka, utan av
tvånget att tillmötesgå publikens förväntningar
på åskådliga sensationer och spektakulära
våldsamheter. Om det mot förmodan är en gemensam
världsbild som gestaltas i den nya dokumentärtraditionen är den
djupt alarmerande, för den domineras av olyckor, våld, prostitution
och incest, av kriminalitet i allmänhet och seriemördare i
synnerhet.
Det paradoxala är att just den omedelbara autenticiteten fått sitt
exploateringsvärde i den nya traditionen. Nu kommer den ena
internationella hopklippsserien efter den andra, som visar videoupptagningar av
spektakulära olyckshändelser som inträffat just när kameran
råkat stå på (en haj knipsar benet av badande kvinna, en
bungijumpare faller handlöst till marken - etc etc).
Sensationsbehov
Samtidigt utsuddas den dokumentära gränsen mot fiktion och drama
alltmer. Som vi sett är det inget nytt i att dokumentären lånar
form och struktur från fiktionen. Den nya typen av fiktionalisering
ligger i att den kommersialiserade TV-dokumentären har till syfte att
tillfredsställa samma uppskruvade sensationsbehov och samma
förväntningar på fysisk spänning, som den
spektakulära actionfilmen.
I Norden fortlever den klassiska traditionen vid sidan av den kommersiella,
åtminstone tills vidare.
Men det är svårt att frigöra sig från misstanken att hela
verklighetsrapporteringen i TV sakta och omärkligt genomsyras av de nya
värderingarna. Varför är krigsreportagen i alla kanaler nu
för tiden så mycket brutalare än för fem år sedan?
För att krigen blivit brutalare? För att TV-publiken blivit mognare?
För att kanalkonkurrensen fordrar ständigt stegrade dramatiska
effekter?
Leif Furhammar
filmprofessor
Stockholm
Gå til toppen av siden
