Nordisk Medie Nyt: Perspektiv

Men spelfilmsproduktionen har sjunkit de senaste tio åren 

"När jag på filmfestivaler utomlands nämner att jag är från Finland brukar folk lysa upp och säga `Kaurismäki`. Det är ytterst sällan jag träffar någon kollega - det gäller även nordiska filmkritiker - som kan nämna några andra finländska regissörer än bröderna Kaurismäki," skriver den finske journalisten Klas Fransberg. Han fortsetter: "Av de finländska filmer s om just nu är i produktion tror jag endast två har en marknad utomlands."

Kaurismäki är visserligen en viktig exportvara för den lilla filmindustrin i Finland, men rent statistiskt har deras filmer varit föga populära i vårt land. Ett undantag utgör Aki Kaurismäkis senaste film Moln på drift, som i mycket kan betraktas som hans stora genombrott hos hemmapubliken.

Finsk film är överhuvudtaget inte populär i Finland - åtminstone på bio. 1996 valde endast 3,6 procent av biobesökarna att se en inhemsk film. Motsvarande siffra i Sverige torde ligga kring 20 procent.

Däremot är finsk film populär på teve. En inhemsk film som ses av 10 000 personer på bio kan få närmare en miljon tittare när den visas på teve. Detta faktum kanske säger mera om finländarna som folkslag än om kvaliteten på finsk film.

Sjunkande produktion
I Finland produceras det årligen ca 10 spelfilmer. Bakom majoriteten av alla spelfilmer som producerats de senaste 15 åren finns sex produktionsbolag. Störst är Kaurismäki-koncernen (som också producerar annat än "Kaurismäki"-filmer).

Finland är det enda nordiska land där spelfilmsproduktionen sjunkit de senaste tio åren. Från 21 filmer 1986 till 10 filmer 1996. I Finland gör man dessutom billigare filmer än i de övriga nordiska länderna. En normal spelfilm har en budget på mellan 5 och 7 miljoner FIM.

En av orsakerna till att det görs färre och billigare filmer i Finland är säkert att det samhälleliga stödet till filmproduktion inte är på samma nivå som i de övriga nordiska länderna.

Låga budgeter
Året 1996 delade Finlands filmstiftelse ut 35 miljoner FIM i produktionsstöd. I den summan ingår visserligen också stöd till en del kort- och dokumentärfilmer, men största delen av denna summa gick direkt till spelfilmsproduktion.

Våren 1996 kom ett kommittébetänkande som föreslog att det statliga stödet till filmproduktion skulle fördubblas fram till år 2 000. Som ett resultat av detta betänkande kan filmstiftelsen i år dela ut 47 miljoner FIM.

Dessa pengar delas dels ut som direkt produktionsstöd och dels som ett efterstöd. Efterstödet är dock inte på långt när penningmässigt lika stort som i till exempel i Sverige.

Trots låga budgeter verkar det ändå vara relativt riskfritt att producera film i Finland. Produktionsbolagens egna insats i en filmproduktion ligger i allmänhet kring en (1) procent. Detta kan i värsta fall leda till att produktionsbolaget förlorar intresset för filmen när den är färdig och inte bryr sig ifall publiksiffrorna är låga. Alla har ju ändå fått betalt!

Finnkinos dominans
På hemmamarknaden distribueras den finska filmen i allmänhet av Finnkino, som är det största distributionsbolaget med en marknadsandel på närmare 50 procent. Finnkino har också egna biografer. Finnkino har de senaste åren kritiserats för att bolaget endast gör två eller tre kopior av varje inhemsk film och att filmerna sällan distribueras utanför huvudstaden.

Dessutom textas inte de finskspråkiga spelfilmerna längre till svenska. Som en parentes kan nämnas att alla utländska biograffilmer textas både till finska och svenska.

Trots att alla inhemska filmer i praktiken produceras med samhälleliga medel så ges alltså inte alla finländare ens möjlighet att kunna se dem på bio. På biograferna i min hemstad Vasa, på den finländska västkusten, visas det ytterst sällan inhemsk film.

Den finska filmen når alltså inte ens fram till sin egen publik. Och med undantag av Kaurismäkis filmer kan jag inte heller nämna en enda finsk film som under de senaste åren nått någon nämnvärd framgång i de övriga nordiska länderna. I sanningens namn bör det kanske nämnas att filmer från den övriga nordiska länderna inte heller når någon större publik i Finland - i den mån de överhuvudtaget importeras hit.

Ämnesvalen
Jag tror inte att detta ointresse för finsk film i övriga Norden har att göra med språket. Man talar ju finska i de flesta av Kaurismäkis filmer. Inte heller har ointresset för övrig nordisk film i Finland att göra med språket.

Det finns visserligen teorier om skillnader mellan finskt och svenskt filmspråk. Men faktum är att alla nordbor är uppvuxna med den amerikanska filmdramaturgin i modersmjölken. Vi ser nog och förstår levande bilder på samma sätt i hela Norden.

En orsak till att spelfilmerna inte flyter mera över gränserna tror jag faktiskt ligger i ämnesvalen. Ämnena är helt enkelt för nationella för att väcka intresse utanför det egna landet. Det här är speciellt markant för finländska filmer.

Nutidens frånvaro
I år verkar de finländska filmproducenterna ha satsat på historiska dramer. Nutiden lyser nästan helt med sin frånvaro. Av de åtta filmer som hittills beviljats produktionsstöd utspelar sig fem i förfluten tid. När man läser filmernas synopsisar återkommer nästan alltid samma känsla - oberoende om filmerna ska utspela sig i mitten av 1800-talet eller under andra världskriget: Tiden var hård, folket led och ingen hade roligt.

Marknad utomlands?
Av de finländska filmer som just nu är i produktion tror jag endast två har en marknad utomlands. Raimo O. Niemis film Pojken och lokatten, som utspelar sig i norra Finland och berättar om vänskapen mellan en pojke och ett lodjur, görs redan i inspelningsskedet på två språk: engelska och finska. Temat i filmen, naturen kontra civilisationen, är något som torde gå hem överallt i världen.

Den andra filmen är Claes Olssons Underbara kvinnor vid vatten, som spelas in på (finlands)svenska. Att filmen görs med svenskt tal tror jag här inte har så stor betydelse. Viktigare för den kommande framgången är att filmen bygger på en roman av Monika Fagerholm, en roman som redan översatts till åtta språk.

Nordiska samproduktioner
Många av de filmer som görs i Finland är nordiska samproduktioner. Oftast finns dock samproduktionen endast på papper och märks först i filmens eftertexter. Jag har en känsla av att samproduktionerna i många fall inte är naturliga i den meningen att man verkligen tillsammans gör en film, utan man kallar det för en samproduktion endast för att komma åt samnordisk finansering.

I en riktig nordisk samproduktion borde också filmens marknadsföring samordnas och filmen premiärsättas samtidigt i de inblandade länderna.

Klas Fransberg,
frilansjournalist och mediakonsult Vasa, Finland

Gå til toppen av siden